Steg för steg

Steg för steg

Förändring

Här delar vi med oss av steg-visa tankar och funderingar - om hur man tar sig förbi det som är tufft

Att vara stark...

Ta sig vidareSkapad av Linda Mathiasson mån, oktober 22, 2012 22:46:42


... är det att alltid prestera, verka cool eller att ha en fasad utåt? Att vara stark är det att känna sig sprucken, trasig och instängd? Instängd i sig själv för att prestationskraven på sig själv är så höga - höga så til den grad att det jag vill blir lidande och det blir tvärstopp? Att vara stark är det att aldrig visa känslor eller känna att det inte är tillåtet att våga vara sårbar, liten och rädd? Att vara stark är det att förminska sig själv till förmån för vad som är bra för andra? Att vara stark är det att aldrig säga nej?

Jag har nog alltid setts som stark, tuff och att jag står för den svaga, vilket är bra egenskaper - till en viss gräns. Jag vet att jag är känslig, en känslighet som väldigt få vet om eftersom jag har så höga krav på mig själv och det jag gör. Om det inte är/känns perfekt så stänger jag av, visar inget och ställer ännu högre och hårdare krav på mig själv. Om något "träffar" så sluter jag mig som en mussla och visar inget utåt medan insidan gråter och jag kämpar ännu hårdare. Visst jag är stark, tuff och kämpar för den svaga men alltför ofta glömmer jag bort mig själv - för var finns jag i allt jag gör, var finns jag i de hårda kraven jag ställer och var finns jag när det gäller att våga ta stegen mot att göra det jag vill och inte bromsa?

Den bedövande ensamhetskänslan finns där alltför ofta, jag som tidigare gjort massor för mig själv för att jag velat och inte haft ont ett dugg av att göra saker just för mig själv - jag orkar sällan göra något för mig själv längre fast jag vill komma igång med träningen igen - jag vet att jag saknar det men jag orkar inte ta steget över tröskeln trots att jag vet att jag blir härligt trött, sover bättre och blir lugnare. Jag orkar inte visa att jag gråter på min insida trots att utsidan är glad, framåt och engagerad.

Jag har provsökt för studier till våren och kommer jag in redan då, kommer jag våga ta steget att säga upp mig om det behövs eller stannar jag kvar i det jag är, söker till hösten och plågar mig igenom ytterligare några månader? Att faktiskt bryta från det som jag inte vill till att gå mot något jag vill?

Jag vet inte om jag håller med om att det är starkt att altid prestera, verka cool, visa en fasad, känna sig sprucken och trasig - instängd i prestationskrav. Det verkar sundare att lyssna inåt och våga göra det jag vill men varför är det då så svårt när jag nu vet vad jag vill, vad jag borde men ändå inte gör?

  • Kommentarer(0)//stegvisatankar.stegforsteg.net/#post29